Jan. 3 - 2012
De brukar säga att man inte vet vad man har förens man förlorat det.
Det tror jag på. Jag tror att ibland så inser man inte vad man har förens det kommer en dag då det där vardagliga och rutinmässiga försvinner. Ibland krävs det att saker går förlorat för att man ska uppskatta saker och ting, vilket är ganska tråkigt. För varför kan man inte komma till den insikten när man har det man håller kärt kvar och allt är bra? varför uppskattar vi inte saker när de sker på samma sätt som vi gör innan och efter?
Det här är en text utan större mening. Det är tankar som flödar ner genom mina händer och låter fingertopparna glida över tangenterna och skapa små ord som tillslut bildar meningar.
Jag har haft jobbiga dagar, jobbiga veckor. Mina en gång så fina rosa moln blev helt plötsligt gråa och fyllda med frågor utan svar, ångest och en och annan tår. Men istället för att fälla upp ett paraply eller springa in under ett tak, så stod jag kvar och lät de gråa molnets droppar falla på mig - och de föll hårt, ack så hårt. Det gjorde ont, jag ville fly, jag visste inte om det jag tittade på, lyssnade på, var en fortsättning på ett en gång så fantastiskt kapitel, eller ett slut.
Efter regn kommer solsken, sa en en mycket klok människa. Och så sant som det var sagt - solskenet kom. Och jag stod kvar, med båda fötterna stabilt brett isär, stod jag kvar. Jag behövde inte ett avslut, att något skulle försvinna, för att förstå vad jag har, för att kunna uppskatta det. Jag behövde bara lite gråa moln. Sådana moln som kan slita en i stycke om man inte vet innerst inne vad det är ens hjärta vill. Mitt hjärta vet vad det vill, så att stå kvar var det enda tänkbara alternativet. Jag stod kvar och jag står kvar och det kommer jag att fortsätta göra i all tidens tid.
Jag har rosa moln igen. Men de är inte de där rosa som kommer i början av ett kapitel, nej det är dem som nästan går åt cerise, de som man går på när man gått igenom all världens väder men kommer ut på andra sidan fortfarande hand i hand.
- Till sommaren ska vi skriva kontrakt du och jag, sa han medan bussen skumpade fram längst stadens gator. Jag log, han log.
Det tror jag på. Jag tror att ibland så inser man inte vad man har förens det kommer en dag då det där vardagliga och rutinmässiga försvinner. Ibland krävs det att saker går förlorat för att man ska uppskatta saker och ting, vilket är ganska tråkigt. För varför kan man inte komma till den insikten när man har det man håller kärt kvar och allt är bra? varför uppskattar vi inte saker när de sker på samma sätt som vi gör innan och efter?
Det här är en text utan större mening. Det är tankar som flödar ner genom mina händer och låter fingertopparna glida över tangenterna och skapa små ord som tillslut bildar meningar.
Jag har haft jobbiga dagar, jobbiga veckor. Mina en gång så fina rosa moln blev helt plötsligt gråa och fyllda med frågor utan svar, ångest och en och annan tår. Men istället för att fälla upp ett paraply eller springa in under ett tak, så stod jag kvar och lät de gråa molnets droppar falla på mig - och de föll hårt, ack så hårt. Det gjorde ont, jag ville fly, jag visste inte om det jag tittade på, lyssnade på, var en fortsättning på ett en gång så fantastiskt kapitel, eller ett slut.
Efter regn kommer solsken, sa en en mycket klok människa. Och så sant som det var sagt - solskenet kom. Och jag stod kvar, med båda fötterna stabilt brett isär, stod jag kvar. Jag behövde inte ett avslut, att något skulle försvinna, för att förstå vad jag har, för att kunna uppskatta det. Jag behövde bara lite gråa moln. Sådana moln som kan slita en i stycke om man inte vet innerst inne vad det är ens hjärta vill. Mitt hjärta vet vad det vill, så att stå kvar var det enda tänkbara alternativet. Jag stod kvar och jag står kvar och det kommer jag att fortsätta göra i all tidens tid.
Jag har rosa moln igen. Men de är inte de där rosa som kommer i början av ett kapitel, nej det är dem som nästan går åt cerise, de som man går på när man gått igenom all världens väder men kommer ut på andra sidan fortfarande hand i hand.
- Till sommaren ska vi skriva kontrakt du och jag, sa han medan bussen skumpade fram längst stadens gator. Jag log, han log.
Without leaps of imagination, or dreaming, we lose the excitement of possibilities. Dreaming, after all, is a form of planning.
Står framför spegeln och kollar på det nyklippta håret. Samtidigt som frisyren känns "done that" och färgen är uttvättad, så känns det som "mig". För första gången på väldigt länge så kollar jag mig i spegeln och verkligen ser mig själv. Inte bara mig för den jag är, utan även för den jag vill vara. Jag ser den där kreativa J som en gång fanns där, flickan som vill leva med en penna i handen.
Jag har funderat på den här sidan, min s.k "blogg". Jag har funderat på vad jag vill göra med den. Jag vill ju skriva, dela med mig av mina tankar, kanske hjälpa någon ensam själ där ute, men kan jag göra det som anonym? eller bör jag börja ta cred för mina tankar och faktiskt visar er vem den där J egentligen är. Jag vet inte. Jag vill ju att det här ska ta mig någon vart. Jag vill ju skriva något mer än mina små fjuttiga tankar. Men jag vet inte om jag skriver bättre här i min skugga. Samtidigt finns det två fina människor där ute som har sett mina krokiga ord, vetat att de kommit ifrån mig, och gett mig så fin respons.
Jag vill vara mer än en skugga. Kanske idag, kanske imorgon. Tiden utvisar det mesta.
Charles R. Swindoll
"The longer I live, the more I realize the impact of attitude on life. Attitude, to me, is more important than facts. It is more important than the past, the education, the money, than circumstances, than failure, than successes, than what other people think or say or do. It is more important than appearance, giftedness or skill. It will make or break a company, a church, a home. The remarkable thing is we have a choice everyday regarding the attitude we will embrace for that day. We cannot change our past, we cannot change the fact that people will act in a certain way. We cannot change the inevitable. The only thing we can do is play on the one string we have, and that is our attitude. I am convinced that life is 10% what happens to me and 90% of how I react to it. And so it is with you, we are in charge of our attitudes."
You never see the hard days in a photo album, but those are the ones that get you from one happy snapshot to the next!
Livet leker berg-och-dalbana. Get use to it!
En fantastisk fin och mysig helg avslutades med snö.
Jag bara ler ler ler!
Jag bara ler ler ler!
Till dig.
Att få skriva några små rader, höra tangenternas knatter, klicka på skicka och veta att det finns en fantastisk människa 103 mil bort som läser och förstår. Plötsligt känns allt bättre. Som att en börda lyfts från ens axlar. Tänk så viktigt det är, att veta att någon lyssnar.
Jag satte på julmusik. Hängde upp mina julgardiner och en stjärna i fönstret. Jag tände stjärnan och la mig ner i sängen och lät dess strålar skina på mig medan jag blundade. Ett leende spridde sig på mina läppar. Jag tänkte att vem säger att allt måste vara perfekt alltid? går det ens? jag tror inte det. Jag tror ingen människa kan vara på topp alltid. Jag har varit på toppen, vi har varit på toppen. Just nu är vi inte där. Vi har ramlat ner ifrån de rosa molnen och kommit till den där punkten då de rosa molnen inte bara finns där, utan man måste jobba för att plocka fram dem och för att hålla dem där. Som att vattna sina blommor så de inte vissnar ungefär. Allting behöver underhåll. Men vi ger inte upp, vi viker oss inte för någon liten svacka, nej vi lär oss att underhålla, ge näring. Snart skiner solen igen, man måste bara ha tålamod och kraft och lära sig att det är okej att inte vara okej ibland.
"Don't lose it all in the blur of the stars.
Seeing is deceiving, dreaming is believing,
It's okay not to be okay!
Sometimes it's hard to follow your heart.
Tears don't mean you're losing, Everybody's bruising.
Just be true to who you are"
weheartit.com
Jag satte på julmusik. Hängde upp mina julgardiner och en stjärna i fönstret. Jag tände stjärnan och la mig ner i sängen och lät dess strålar skina på mig medan jag blundade. Ett leende spridde sig på mina läppar. Jag tänkte att vem säger att allt måste vara perfekt alltid? går det ens? jag tror inte det. Jag tror ingen människa kan vara på topp alltid. Jag har varit på toppen, vi har varit på toppen. Just nu är vi inte där. Vi har ramlat ner ifrån de rosa molnen och kommit till den där punkten då de rosa molnen inte bara finns där, utan man måste jobba för att plocka fram dem och för att hålla dem där. Som att vattna sina blommor så de inte vissnar ungefär. Allting behöver underhåll. Men vi ger inte upp, vi viker oss inte för någon liten svacka, nej vi lär oss att underhålla, ge näring. Snart skiner solen igen, man måste bara ha tålamod och kraft och lära sig att det är okej att inte vara okej ibland.
"Don't lose it all in the blur of the stars.
Seeing is deceiving, dreaming is believing,
It's okay not to be okay!
Sometimes it's hard to follow your heart.
Tears don't mean you're losing, Everybody's bruising.
Just be true to who you are"
weheartit.com
Jag tror inte ni förstår hur ont det gör att ha förlorat allt och försökt bygga upp något nytt och att sedan se det falla bit för bit.
Ibland finns där inga ord som räcker till.
Even at my worst, I'm best with you
Det bästa jag vet, det är när vi vaknar på morgonen och ler åt varandra, när du säger "kom" och lägger ut din arm och låter mig krypa in i din famn. Den där känslan av att ligga på din bröstkorg och känna din värme och hur ditt hjärta slår rytmiska slag där innanför. Den där känslan av "inre frid", att just där i den sekunden kan inget ont komma nära oss. I den där sekunden är vi trygga och lyckliga och inget annat spelar någon roll. Jag älskar hur jag inte behöver vara rädd för att den där sekunden ska försvinna, hur jag vet att jag kan ligga där så länge jag bara vill och att jag vet, att jag kommer komma dit igen. Det är din bästa egenskap, att du vet vad du vill och att jag aldrig behöver tvivla på det. Jag är en människa som alltid tänker "what if", men du ger aldrig mig några anledningar till att tänka så.
Ibland gör det så ont att vara utan dig, att veta att du är 20 mil bort och att där inte är något jag kan göra åt det. Det gör ont att aldrig kunna träffas bara för en liten stund bara för den där kramen, eller att kunna ta en fika på stan. Men kanske är det därför vi har det såpass bra som vi har det? vi tröttnar aldrig på varandra och vi får verkligen känna på riktig saknad. Jag tror att det bara gör oss starkare, jag tror verkligen det. För vi är starka ihop. Men de personer som har sina nära och kära nära sig förstår verkligen inte hur lyckligt lottade de är. Jag tror inte de riktigt värdesätter att ha möjligheten att ses ofta och spontant.
Något jag tycker nästan är lite tragiskt, det är människor som inte vill stadga sig. Jag vet inte varför jag känner så, antagligen för att jag själv aldrig har ens funderat på något annat levnadssätt. En kompis sa t.o.m till mig härom dagen att vi som har fast förhållande redan har dött, haha jag tycker det är så lustigt för jag ser det ungefär tvärt om. Visst kan det vara spännande att träffa nya människor och kunna göra spontana saker osv, men jag tror verkligen inte på det där i längden. Kanske är det nån slags inbyggd mekanism, att man känner att man inte vill vara ensam? jag vet inte. Men för mig är kärlek och familj och hela det köret, allt. För mig finns det inget som slår det. Och jag tror att alla människor är i behov av kärlek, men visst det finns la olika sätt att se på det också. Men för mig skulle det aldrig fungera att gå från en person till en annan. Jag är alldeles för bra på att rota fram känslor ;) och är det inte fint, att kunna vakna jämte samma person och verkligen känna sig sådär kär? jag tycker det.
Vet inte varför jag maler på. Ibland är det så. Kan bara säga en sak och det är att även om mitt liv går lite upp och ned och jag har en del dåliga dagar, så är jag så himla lycklig inombords. Jag vill att ni ska veta det. T.o.m min doktor frågade det för ett tag sedan efter att han frågat om jag hade nåt förhållande (kännt han sen barnsben) "J, gör han dig lycklig? för jag vill verkligen att du ska vara det" haha, så himla sött. Och JA han gör mig jätte lycklig. Jag älskar honom såhär jätte mycket *räcker ut armarna*
The best and most beautiful things in the world cannot be seen or even touched. They must be felt with the heart. - Helen Keller
Ibland gör det så ont att vara utan dig, att veta att du är 20 mil bort och att där inte är något jag kan göra åt det. Det gör ont att aldrig kunna träffas bara för en liten stund bara för den där kramen, eller att kunna ta en fika på stan. Men kanske är det därför vi har det såpass bra som vi har det? vi tröttnar aldrig på varandra och vi får verkligen känna på riktig saknad. Jag tror att det bara gör oss starkare, jag tror verkligen det. För vi är starka ihop. Men de personer som har sina nära och kära nära sig förstår verkligen inte hur lyckligt lottade de är. Jag tror inte de riktigt värdesätter att ha möjligheten att ses ofta och spontant.
Något jag tycker nästan är lite tragiskt, det är människor som inte vill stadga sig. Jag vet inte varför jag känner så, antagligen för att jag själv aldrig har ens funderat på något annat levnadssätt. En kompis sa t.o.m till mig härom dagen att vi som har fast förhållande redan har dött, haha jag tycker det är så lustigt för jag ser det ungefär tvärt om. Visst kan det vara spännande att träffa nya människor och kunna göra spontana saker osv, men jag tror verkligen inte på det där i längden. Kanske är det nån slags inbyggd mekanism, att man känner att man inte vill vara ensam? jag vet inte. Men för mig är kärlek och familj och hela det köret, allt. För mig finns det inget som slår det. Och jag tror att alla människor är i behov av kärlek, men visst det finns la olika sätt att se på det också. Men för mig skulle det aldrig fungera att gå från en person till en annan. Jag är alldeles för bra på att rota fram känslor ;) och är det inte fint, att kunna vakna jämte samma person och verkligen känna sig sådär kär? jag tycker det.
Vet inte varför jag maler på. Ibland är det så. Kan bara säga en sak och det är att även om mitt liv går lite upp och ned och jag har en del dåliga dagar, så är jag så himla lycklig inombords. Jag vill att ni ska veta det. T.o.m min doktor frågade det för ett tag sedan efter att han frågat om jag hade nåt förhållande (kännt han sen barnsben) "J, gör han dig lycklig? för jag vill verkligen att du ska vara det" haha, så himla sött. Och JA han gör mig jätte lycklig. Jag älskar honom såhär jätte mycket *räcker ut armarna*
The best and most beautiful things in the world cannot be seen or even touched. They must be felt with the heart. - Helen Keller
De säger att jag är trasig, men de ser inte att jag är hel med dig ♥
Jag har upplevt många jobbiga känslor, men den känslan som är jobbigast, som aldrig riktigt går att träna bort, det är saknaden.
One day you will
Till alla er där ute som har det lite extra kämpigt här nu i höstmörkret.
Jag vet att livet har många baksidor, att det kan vara tuft och kämpigt. Tro mig, jag har varit där så många gånger, på den där platsen där allt man ser är höga berg och allt annat än ljus och vissa dagar är jag där fortfarande. Men jag är en av dem, som hållt hoppet uppe och fått chansen att ta sig över de där bergen och chansen till att få ljus i sitt liv igen. Det krävs mycket styrka och kraft för att ta sig dit och det kan ta lång tid, men har man bara viljan klarar man allt.
Ni kanske inte tror på att det kommer att bli bättre just idag, just i den här stunden, men en dag hoppas jag att ni kommer att göra det. Jag hoppas att ni kommer att få le och skratta igen och känna glädje. För även om livet kan vara hårt, så är det ju så himla underbart också! Försök att hitta det lilla i vardagen som gör er glada och försök att bara fokusera på det och stäng ute all negativitet, det är svårt, men försök. Och går det inte bra idag, så försök imorgon igen. Det är som att lära sig cykla. Första gången man sätter sig på sadeln har man ingen koll alls, och om mamma eller pappa släpper taget om pakethållaren så faller man, och kanske kommer ni också att falla, men då får man inte ge upp, utan upp på den där sadeln igen och försök och försök tills ni tillslut lyckas - ni kommer att lyckas! Man måste bara lära sig hur först och våga prova.
Många styrkekramar!
Jag vet att livet har många baksidor, att det kan vara tuft och kämpigt. Tro mig, jag har varit där så många gånger, på den där platsen där allt man ser är höga berg och allt annat än ljus och vissa dagar är jag där fortfarande. Men jag är en av dem, som hållt hoppet uppe och fått chansen att ta sig över de där bergen och chansen till att få ljus i sitt liv igen. Det krävs mycket styrka och kraft för att ta sig dit och det kan ta lång tid, men har man bara viljan klarar man allt.
Ni kanske inte tror på att det kommer att bli bättre just idag, just i den här stunden, men en dag hoppas jag att ni kommer att göra det. Jag hoppas att ni kommer att få le och skratta igen och känna glädje. För även om livet kan vara hårt, så är det ju så himla underbart också! Försök att hitta det lilla i vardagen som gör er glada och försök att bara fokusera på det och stäng ute all negativitet, det är svårt, men försök. Och går det inte bra idag, så försök imorgon igen. Det är som att lära sig cykla. Första gången man sätter sig på sadeln har man ingen koll alls, och om mamma eller pappa släpper taget om pakethållaren så faller man, och kanske kommer ni också att falla, men då får man inte ge upp, utan upp på den där sadeln igen och försök och försök tills ni tillslut lyckas - ni kommer att lyckas! Man måste bara lära sig hur först och våga prova.
Många styrkekramar!
Kära tjej med brustet hjärta
Du vet inte vem jag är. Jag vet inte vem du är.
Men vi båda har blivit trampade på, slitna i bitar, förstörda och blivit lämnade till att läka själva. Vi båda har fått våra hopp höjda och våra hjärtan att slå både ett och två dubbelslag. Vi har fått höra orden, de där orden som lägger sig så fint på tungspetsen, men som egentligen inte betyder någonting och vi båda vet hur ont det gör när man själv insér det, att de betyder ingenting - vi betydde ingenting.
Men jag är inte längre där du är just nu. Jag har inte längre några tårar som singlar ner på mina kinder, eller en grop i bröstet som bara tycks bli större och större. Jag känner inte heller den saknaden du känner just nu. För mig är det här ett kapitel som jag lagt bakom mig, men för dig är det bara en början av ett månadslångt arbete. Ett arbete som kommer ta tid och energi och emellanåt kommer det kännas som att du inte kommer någon vart.
Vad jag vill säga med det här är att jag vet att det gör ont nu, jag vet att det gör så förbaskat ont. Och jag vet att du ibland önskar att du kunde göra allt ogjort, att du kunde gå tillbaks till den där dagen då du för första gången hörde de där fina orden och verkligen lyssna på dem, verkligen öppna ögonen och se, att de där orden är bara ord utan innebörd. Sådana ord man bara kastar ur sig i studens hetta, inget annat.
Men jag vill att du ska veta. Att även om det gör ont nu, imorgon och kanske om en vecka, så kommer det så småningom komma en dag då det inte gör så ont längre, då det faktiskt inte känns alls. Du kommer skratta åt det, skratta åt orden och åt dig själv för att du la ner så mycket tid och energi på något så totalt onödigt. Du kommer blädra fram några sidor i boken och göra det med ett leende på läpparna och med en helt ny styrka inom dig. Du kommer att se saker och ting med nya ögon och sluta låta dig själv ta emot saker du inte vill, som inte är ok. Och snart, fina du.. kommer det komma in nya personer i ditt liv som kommer fylla dig med så mycket kärlek och lycka att de där sönderslitna bitarna snart kommer lappas ihop igen.
Kära tjej med brustet hjärta, det är ok att gråta, att känna, att hata - Sålänge du förstår att du kommer att älska, skratta och leva igen. Det kommer att bli bra, tro mig.
Men vi båda har blivit trampade på, slitna i bitar, förstörda och blivit lämnade till att läka själva. Vi båda har fått våra hopp höjda och våra hjärtan att slå både ett och två dubbelslag. Vi har fått höra orden, de där orden som lägger sig så fint på tungspetsen, men som egentligen inte betyder någonting och vi båda vet hur ont det gör när man själv insér det, att de betyder ingenting - vi betydde ingenting.
Men jag är inte längre där du är just nu. Jag har inte längre några tårar som singlar ner på mina kinder, eller en grop i bröstet som bara tycks bli större och större. Jag känner inte heller den saknaden du känner just nu. För mig är det här ett kapitel som jag lagt bakom mig, men för dig är det bara en början av ett månadslångt arbete. Ett arbete som kommer ta tid och energi och emellanåt kommer det kännas som att du inte kommer någon vart.
Vad jag vill säga med det här är att jag vet att det gör ont nu, jag vet att det gör så förbaskat ont. Och jag vet att du ibland önskar att du kunde göra allt ogjort, att du kunde gå tillbaks till den där dagen då du för första gången hörde de där fina orden och verkligen lyssna på dem, verkligen öppna ögonen och se, att de där orden är bara ord utan innebörd. Sådana ord man bara kastar ur sig i studens hetta, inget annat.
Men jag vill att du ska veta. Att även om det gör ont nu, imorgon och kanske om en vecka, så kommer det så småningom komma en dag då det inte gör så ont längre, då det faktiskt inte känns alls. Du kommer skratta åt det, skratta åt orden och åt dig själv för att du la ner så mycket tid och energi på något så totalt onödigt. Du kommer blädra fram några sidor i boken och göra det med ett leende på läpparna och med en helt ny styrka inom dig. Du kommer att se saker och ting med nya ögon och sluta låta dig själv ta emot saker du inte vill, som inte är ok. Och snart, fina du.. kommer det komma in nya personer i ditt liv som kommer fylla dig med så mycket kärlek och lycka att de där sönderslitna bitarna snart kommer lappas ihop igen.
Kära tjej med brustet hjärta, det är ok att gråta, att känna, att hata - Sålänge du förstår att du kommer att älska, skratta och leva igen. Det kommer att bli bra, tro mig.
Jag såg dig idag
Du gick där på trottoaren på väg in till city med dina tygkassar i handen, så där som du alltid gick. Jag såg hur ditt hår låg sådär fint som det alltid brukade göra. Du var alltid väldigt mån om det. Du hade sminkat dig sådär som du alltid brukade, med blå mascara och ögonskugga och ett tunt lager av rosa rouge. Du såg fundersam ut, sådär som du alltid brukade göra när du gick själv och tänkte. För en tänkare, det visste jag att du var, precis som jag.
Kanske nynnade du på någon visa som du alltid gjorde. Kanske skulle du göra några ärenden, eller bara sitta på en bänk inne vid opera tjuren och äta glass och titta på folket. Jag vet att du älskade det, sitta där och se hur alla rusade förbi. Jag vet hur du brukade fundera på vart alla skulle och vad de gjort. Du njöt av det.
Kanske skulle du åka hem sedan och sätta på sås och potatis till morfar och göra en sån där god köttfärslimpa som bara du får till. Tillsammans skulle ni sitta vid fönstret ut mot vägen och äta er lunch i lugn och ro. Ni skulle kommentera vädret eller kolla efter fåglarna i fågelboet utanför. Efter maten skulle du dricka ditt glas med mjölk, för du drack aldrig till maten.
Men nu är det inte så, när jag vände mig om så såg jag, att det var inte du som kom där på trottoaren, det var en annan tant, inte alls du fina mormor. Det knöt sig i bröstet på mig och jag kunde känna hur tårarna brände under ögonlocket. Det gör ont att aldrig kunna få träffa dig igen, det gör ont att bara andas utan dig. Jag försöker intala mig själv att du är bortrest, för då känns det lättare. Jag brukar tänka att du är på någon fin och solig plats och där sitter du på en bänk och kollar när folket strosar förbi. Men den där resan börjar bli för lång nu och nästan outhärlig emellanåt.
Jag saknar dig mormor, jag saknar dig så! ♥
Kanske nynnade du på någon visa som du alltid gjorde. Kanske skulle du göra några ärenden, eller bara sitta på en bänk inne vid opera tjuren och äta glass och titta på folket. Jag vet att du älskade det, sitta där och se hur alla rusade förbi. Jag vet hur du brukade fundera på vart alla skulle och vad de gjort. Du njöt av det.
Kanske skulle du åka hem sedan och sätta på sås och potatis till morfar och göra en sån där god köttfärslimpa som bara du får till. Tillsammans skulle ni sitta vid fönstret ut mot vägen och äta er lunch i lugn och ro. Ni skulle kommentera vädret eller kolla efter fåglarna i fågelboet utanför. Efter maten skulle du dricka ditt glas med mjölk, för du drack aldrig till maten.
Men nu är det inte så, när jag vände mig om så såg jag, att det var inte du som kom där på trottoaren, det var en annan tant, inte alls du fina mormor. Det knöt sig i bröstet på mig och jag kunde känna hur tårarna brände under ögonlocket. Det gör ont att aldrig kunna få träffa dig igen, det gör ont att bara andas utan dig. Jag försöker intala mig själv att du är bortrest, för då känns det lättare. Jag brukar tänka att du är på någon fin och solig plats och där sitter du på en bänk och kollar när folket strosar förbi. Men den där resan börjar bli för lång nu och nästan outhärlig emellanåt.
Jag saknar dig mormor, jag saknar dig så! ♥
En septemberdag 2010
Där stod jag under det svarta paraplyet och hörde hur regnet knastrade mot plasten.
Jag kollade nyfiket till höger och till vänster.
Jag väntade på dig, du okända människa som skulle komma in i mitt liv och lyfta mina fötter ifrån marken.
Jag andades djupa andetag. Försökte att inte låta nervositeten ta överhand.
Vilket den inte heller hann göra, för där runt hörnet kom du, du fina pojke med blont hår fixat i en låg tuppkam som börjat lägga sig ner efter vistelsen i regn.
Jag minns inte vad vi gjorde, sa vi hej? kramades vi? Jag kommer bara ihåg varmen utav din hand när jag tog den i min och hur rätt det kändes att göra så, även om vi bara hade kännt varandra för en stund.
I andra handen höll du även en röd fin ros. Du sa att "den här är till dig". Jag log, du log.
Där gick vi genom staden, hand i hand, småpratandes.
Jag minns hur jag uppfattade din röst, så dov och så mjuk och med en underbar accent.
Hela den kvällen var jag som i en bubbla. Jag minns hur jag kunde ligga och kolla in i de där gröna ögonen med långt böjda ögonfransar i en evighet. Inga ord behövdes sägas.
Jag minns hur vi kysstes för första gången, hur främmande men samtidigt så igenkännligt det kändes. Och så var det med allting med dig. Du var främmande för mig, men det kändes aldrig så. Och det har vi pratat om många gånger, hur rätt det känns, "det bara är så" brukar vi säga som ett svar på om vi tror att vi kommer att hålla ihop i framtiden. Med ett leende i ansiktet och i rösten säger vi det - det bara är så.
Jag har aldrig tyckt att vi är något rome & Julia par, eller de perfekta pusselbitarna. Men där är så himla mycket emellan oss som får mig att verkligen känna att vi hör ihop. Vi tar varandra för de vi är. Vi accepterar varandras brister och plockar fram varandras posetiva sidor.
Om några dagar är det ett år sedan den där dagen då jag stod där ute i regnet och väntade på dig, då jag inte hade en aning om att jag skulle sitta här idag och skriva det här. Jag är otroligt glad över att jag tog beslutet att träffa honom, mannen jag vill dela mitt liv med. För han och jag, hand i hand - det bara är så ♥
Jag kollade nyfiket till höger och till vänster.
Jag väntade på dig, du okända människa som skulle komma in i mitt liv och lyfta mina fötter ifrån marken.
Jag andades djupa andetag. Försökte att inte låta nervositeten ta överhand.
Vilket den inte heller hann göra, för där runt hörnet kom du, du fina pojke med blont hår fixat i en låg tuppkam som börjat lägga sig ner efter vistelsen i regn.
Jag minns inte vad vi gjorde, sa vi hej? kramades vi? Jag kommer bara ihåg varmen utav din hand när jag tog den i min och hur rätt det kändes att göra så, även om vi bara hade kännt varandra för en stund.
I andra handen höll du även en röd fin ros. Du sa att "den här är till dig". Jag log, du log.
Där gick vi genom staden, hand i hand, småpratandes.
Jag minns hur jag uppfattade din röst, så dov och så mjuk och med en underbar accent.
Hela den kvällen var jag som i en bubbla. Jag minns hur jag kunde ligga och kolla in i de där gröna ögonen med långt böjda ögonfransar i en evighet. Inga ord behövdes sägas.
Jag minns hur vi kysstes för första gången, hur främmande men samtidigt så igenkännligt det kändes. Och så var det med allting med dig. Du var främmande för mig, men det kändes aldrig så. Och det har vi pratat om många gånger, hur rätt det känns, "det bara är så" brukar vi säga som ett svar på om vi tror att vi kommer att hålla ihop i framtiden. Med ett leende i ansiktet och i rösten säger vi det - det bara är så.
Jag har aldrig tyckt att vi är något rome & Julia par, eller de perfekta pusselbitarna. Men där är så himla mycket emellan oss som får mig att verkligen känna att vi hör ihop. Vi tar varandra för de vi är. Vi accepterar varandras brister och plockar fram varandras posetiva sidor.
Om några dagar är det ett år sedan den där dagen då jag stod där ute i regnet och väntade på dig, då jag inte hade en aning om att jag skulle sitta här idag och skriva det här. Jag är otroligt glad över att jag tog beslutet att träffa honom, mannen jag vill dela mitt liv med. För han och jag, hand i hand - det bara är så ♥
Jag vet att jag är bra, jag vet att jag kan. Stoppa mig inte. Jag vill bara skriva skriva skriva..
Kanske är det ganska uppenbart, vad jag vill hålla på med egentligen, vad jag brinner för.
Jag vet bara inte om det är en helttidssak, eller hobby.
Jag älskar det, att höra ljudet av nedtryckta tangenter.
Att få sätta fina ord på tungspetsen.
Jag älskar att få skapa något, känna att jag kan.
För jag kan, jag vet att jag kan. Och jag vet inte varför jag hindrar mig från att ta det längre.
Varför jag inte tänker tanken enda ut, att få hålla på med det på heltid.
Är jag rädd? rädd för att det ska gå snett, att jag ska längst vägens gång tappa gnistan, gnistan till det jag älskar.
Eller är jag rädd för att jag helt enkelt inte ska duga, att det jag gör inte ska räcka till..
För jag har ju aldrig trott att jag kan, jag har bara gjort.
Det är tack vara dig, du fina männsiska som såg mig, det är tack vare dig jag vet att jag kan. Jag kan jag kan jag kan.
Och jag vill. Jag vill så gärna.
Visa mig vägen.
Jag vet bara inte om det är en helttidssak, eller hobby.
Jag älskar det, att höra ljudet av nedtryckta tangenter.
Att få sätta fina ord på tungspetsen.
Jag älskar att få skapa något, känna att jag kan.
För jag kan, jag vet att jag kan. Och jag vet inte varför jag hindrar mig från att ta det längre.
Varför jag inte tänker tanken enda ut, att få hålla på med det på heltid.
Är jag rädd? rädd för att det ska gå snett, att jag ska längst vägens gång tappa gnistan, gnistan till det jag älskar.
Eller är jag rädd för att jag helt enkelt inte ska duga, att det jag gör inte ska räcka till..
För jag har ju aldrig trott att jag kan, jag har bara gjort.
Det är tack vara dig, du fina männsiska som såg mig, det är tack vare dig jag vet att jag kan. Jag kan jag kan jag kan.
Och jag vill. Jag vill så gärna.
Visa mig vägen.
Där satt hon och kände sig sådär ful och självkritisk då han lyfte upp hennes haka med tumme och pekfinger och sa "Du!.. jag älskar dig för den du är, okej?"
Tankar som flyger igenom en tonårstjejs huvud en vanlig dag.
Vi steg på bussen och satte oss på den där platsen vi alltid brukade sitta på.
Precis som alla andra ungdomar bar vi aldrig bälte, men just den här dagen satte jag på det utan att tänka.
Flickan jämte mig kollade på mig med en fundersam blick och med frågande ton sa hon:
- Varför har du bälte på dig?
Jag log mot henne och kollade sedan ut genom fönstret och sa:
- För att jag har något att leva för.
Den bussresan satt jag länge och tänkte på det som just hänt. Varför använder man inte bälte? varför har det blivigt löjlig-förklarat att använda bälte? att ha något om en som kan rädda ens liv? Jag spånade vidare på tankarna och tänkte att sjukdomar och annat som leder oss till döden, de kan vi oftast inte hjälpa. Men att sätta på det där lilla bältet, det är något vi faktiskt kan göra. Jag tog tanken ännu ett snepp och tänkte att hur kan människor vara så själviska. Jämte mig satt det en mamma med sitt spädbarn i famnen - utan bälte. Hur kan man göra så. Hur vågar man riskera att mista sitt liv och sitt barn (!) inom en tiondels sekund.
Vi alla är älskade och älskar. Så varför gör vi såhär? varför riskerar vi att mista våra liv för en sån struntsak?
Jag la huvudet mot flickan jämte och somnade på hennes axel med tanken i huvudet - Jag har något att leva för, jag vill leva.
Precis som alla andra ungdomar bar vi aldrig bälte, men just den här dagen satte jag på det utan att tänka.
Flickan jämte mig kollade på mig med en fundersam blick och med frågande ton sa hon:
- Varför har du bälte på dig?
Jag log mot henne och kollade sedan ut genom fönstret och sa:
- För att jag har något att leva för.
Den bussresan satt jag länge och tänkte på det som just hänt. Varför använder man inte bälte? varför har det blivigt löjlig-förklarat att använda bälte? att ha något om en som kan rädda ens liv? Jag spånade vidare på tankarna och tänkte att sjukdomar och annat som leder oss till döden, de kan vi oftast inte hjälpa. Men att sätta på det där lilla bältet, det är något vi faktiskt kan göra. Jag tog tanken ännu ett snepp och tänkte att hur kan människor vara så själviska. Jämte mig satt det en mamma med sitt spädbarn i famnen - utan bälte. Hur kan man göra så. Hur vågar man riskera att mista sitt liv och sitt barn (!) inom en tiondels sekund.
Vi alla är älskade och älskar. Så varför gör vi såhär? varför riskerar vi att mista våra liv för en sån struntsak?
Jag la huvudet mot flickan jämte och somnade på hennes axel med tanken i huvudet - Jag har något att leva för, jag vill leva.
I was here
Jag fick ett mail av en underbar vän härromdagen.
Ett mail som verkligen fick mig att fundera på, vad jag håller på med egentligen.
Vad det är jag gör med mitt liv.
Hon skrev, att hon är rädd för att leva, att hon är rädd för att hon "lever fel", att hon inte riktigt vågar leva fullt ut utan nästan gömmer sig för världen. Och väldigt ofta känner jag lika dant. Att jag inte tar för mig så mycket som jag egentligen borde, utav rädsla för vilka konsekvenser som ska komma med det osv.
Jag önskar att jag kunde leva mitt liv på det viset att varje dag var speciell, att jag gjorde mitt yttersta för att varje dag skulle bli speciell, att jag verkligen levde för stunden och tog till vara på tiden. Men jag känner inte att jag gör det, jag känner att jag ödslar alldeles för mycket tid på saker jag egentligen inte borde och ibland känner jag ännu värre att jag rent krastiskt slänger bort dagar som hade kunnat bli betydelsefulla. Jag har slutat lägga min energi på människor och saker jag inte får ut något gott av, det har jag, men det känns endå som att jag gör alldeles för lite för mig själv. Alldeles för lite för att mitt liv ska kännas sådär helt och händelserikt ..( och fullbordat?).
När jag lämnar detta jordelivet så vill jag inte känna att jag ångrar något, att jag framför allt inte ångrar att jag aldrig tog mig tid till saker jag vill, eller inte tog vara på varje liten sekund med allt och alla som jag gillar. Jag vill känna att jag tagit del av allt jag vill, att jag sett och gjort allt jag någonsin kunnat tänka mig (och gärna lite mer) och helt enkelt känna mig (så gott det går) färdig med mitt liv.
"I want to say I lived each day, until I died. I know that I had something in, somebody's life. The hearts I have touched, will be the proof that I leave, that I made a difference, and this world will see, I was here. I lived, I loved, I was here. I did, I've done, everything that I wanted And it was more than I thought it would be. I will leave my mark so everyone will know - I was here."
I was here - Beyoncé
Bilder: weheartit.com ♥
Hoppas det är ok att jag delade med mig lite av dina tankar fina A.
Love
Ett mail som verkligen fick mig att fundera på, vad jag håller på med egentligen.
Vad det är jag gör med mitt liv.
Hon skrev, att hon är rädd för att leva, att hon är rädd för att hon "lever fel", att hon inte riktigt vågar leva fullt ut utan nästan gömmer sig för världen. Och väldigt ofta känner jag lika dant. Att jag inte tar för mig så mycket som jag egentligen borde, utav rädsla för vilka konsekvenser som ska komma med det osv.
Jag önskar att jag kunde leva mitt liv på det viset att varje dag var speciell, att jag gjorde mitt yttersta för att varje dag skulle bli speciell, att jag verkligen levde för stunden och tog till vara på tiden. Men jag känner inte att jag gör det, jag känner att jag ödslar alldeles för mycket tid på saker jag egentligen inte borde och ibland känner jag ännu värre att jag rent krastiskt slänger bort dagar som hade kunnat bli betydelsefulla. Jag har slutat lägga min energi på människor och saker jag inte får ut något gott av, det har jag, men det känns endå som att jag gör alldeles för lite för mig själv. Alldeles för lite för att mitt liv ska kännas sådär helt och händelserikt ..( och fullbordat?).
När jag lämnar detta jordelivet så vill jag inte känna att jag ångrar något, att jag framför allt inte ångrar att jag aldrig tog mig tid till saker jag vill, eller inte tog vara på varje liten sekund med allt och alla som jag gillar. Jag vill känna att jag tagit del av allt jag vill, att jag sett och gjort allt jag någonsin kunnat tänka mig (och gärna lite mer) och helt enkelt känna mig (så gott det går) färdig med mitt liv.
"I want to say I lived each day, until I died. I know that I had something in, somebody's life. The hearts I have touched, will be the proof that I leave, that I made a difference, and this world will see, I was here. I lived, I loved, I was here. I did, I've done, everything that I wanted And it was more than I thought it would be. I will leave my mark so everyone will know - I was here."
I was here - Beyoncé
Bilder: weheartit.com ♥
Hoppas det är ok att jag delade med mig lite av dina tankar fina A.
Love
It's to late to apologize
Aldrig trodde jag, att du av alla människor skulle kunna säga något sådant till mig.
Aldrig trodde jag, att du så enkelt skulle kunna vända ryggen till och svika mig sådär så det känns enda ut i märgen. Jag känner mig så otroligt besviken på dig. Det känns som att jag har gett dig så många chanser, förlåtit dig för dina misstag. Men nu känns det så tydligt, att det inte har tagit oss någon vart.
När jag lyssnade av min röstbrevlåda, hörde de där orden "Ring mig, vi behöver prata", så rös jag. Jag var rädd att något var fel, att något hade hänt dig. Den där känslan som jag varit rädd för att känna i flera år nu. Jag har alltid varit rädd för att det ska vara försent för oss att lära känna varandra, att ge varandra tid. Och kanske är det sant, kanske finns där ingen tid.
Jag känner hat inom mig. För vad du har gjort. Jag avskyr den känslan, för för mig så har det alltid varit svårt att hata en människa, för vad den än har gjort. Men det är sant, även om jag älskar dig innerst inne, så hatar jag dig även.
Genom åren har många frågat mig om jag önskar att det var annorlunda. Jag har alltid svarat nej, att hur skulle jag kunna göra det, när jag inte vet något annat. När det aldrig funnits något annan sida av vår relation i mitt liv.
Jag vet inte hur det är att ha en relation till dig, som andra människor har. Jag vet inte hur det är att prata sådär djupt med dig, att hålla din hand, eller att krypa upp i din famn som liten. För jag har aldrig upplevt det. Men hur sant det där än må vara, så är det ju självklart att jag önskar att saker och ting var annorlunda. Att jag önskar att vi hade haft en bra relation, att jag fått lära känna dig och du mig. Att där fanns ett vi.
Men nu är det inte så och det känns ganska uppenbart att det aldrig kommer att bli så heller.
Den dagen för 11,12 år sedan. Då du valde att lämna vår familj, då slet du ut en bit utav mig hjärta, och den delen kommer aldrig tillbaka igen.
I'm not sure if I can ever forgive you.
Aldrig trodde jag, att du så enkelt skulle kunna vända ryggen till och svika mig sådär så det känns enda ut i märgen. Jag känner mig så otroligt besviken på dig. Det känns som att jag har gett dig så många chanser, förlåtit dig för dina misstag. Men nu känns det så tydligt, att det inte har tagit oss någon vart.
När jag lyssnade av min röstbrevlåda, hörde de där orden "Ring mig, vi behöver prata", så rös jag. Jag var rädd att något var fel, att något hade hänt dig. Den där känslan som jag varit rädd för att känna i flera år nu. Jag har alltid varit rädd för att det ska vara försent för oss att lära känna varandra, att ge varandra tid. Och kanske är det sant, kanske finns där ingen tid.
Jag känner hat inom mig. För vad du har gjort. Jag avskyr den känslan, för för mig så har det alltid varit svårt att hata en människa, för vad den än har gjort. Men det är sant, även om jag älskar dig innerst inne, så hatar jag dig även.
Genom åren har många frågat mig om jag önskar att det var annorlunda. Jag har alltid svarat nej, att hur skulle jag kunna göra det, när jag inte vet något annat. När det aldrig funnits något annan sida av vår relation i mitt liv.
Jag vet inte hur det är att ha en relation till dig, som andra människor har. Jag vet inte hur det är att prata sådär djupt med dig, att hålla din hand, eller att krypa upp i din famn som liten. För jag har aldrig upplevt det. Men hur sant det där än må vara, så är det ju självklart att jag önskar att saker och ting var annorlunda. Att jag önskar att vi hade haft en bra relation, att jag fått lära känna dig och du mig. Att där fanns ett vi.
Men nu är det inte så och det känns ganska uppenbart att det aldrig kommer att bli så heller.
Den dagen för 11,12 år sedan. Då du valde att lämna vår familj, då slet du ut en bit utav mig hjärta, och den delen kommer aldrig tillbaka igen.
I'm not sure if I can ever forgive you.